Irländsk Riverdance i Säveån.

Publicerat Wednesday, June 16, 2010

Vill först beklaga svårigheterna med att komma in på sidan senaste veckan. Detta beror tydligen på ett fel i servern och kommer att åtgärdas snarast.

 

Skolavslutningar innebär alltid en kluven känsla. På ett sätt är det skönt att göra avslut och äntligen släppa i väg niorna till gymnasiet. Men då man väl står där och önskar "lycka till i framtiden" så får i alla fall jag en anledning att bita ihop lite extra.
Då kören framme på scen sjunger "Den blomster tid nu kommer" infinner sig en skön känsla av att snart vara ledig- på riktigt!

 

Efter mycket avvägande bestämde vi oss (jag och Martin) för att ägna följande dagar i Säveån, vid Floda- Göteborg.

 

Eftersom Danican just kläcker i ån så är fisketrycket stort. Samtliga kort var för dagen redan uppbokade på populära "övre sträckan" men på den nedre fanns det fortfarande platser kvar.
Eftersom jag aldrig har fiskat den nedre sträckan förut så visste jag inte riktigt vad vi skulle ställas inför. Visserligen hade jag hört att denna sträcka skulle vara betydligt snabbare och i hög grad sakna "övre sträckans" spännande lugnpoler.

 

Spindelnäten vid sidan av ån var alla fulla av Danicor. Mot dammens spegelblanka yta syntes flera äggläggande honor, några av dom försvann ner i ett av de sporadiska vaken.
Martin valde att röra sig nedströms medan jag själv var nyfiken att se efter hur ån såg ut längre uppströms.

100614-1

I spindelns fångstnät var helt fullt av dom stora sländorna.

Trots talrikt med insekter på ytan så kom aldrig vakfesten i gång på allvar. Några öringar vakade dock men eftersom dom flesta verkade små så fick dom vara i fred.
Jag väntade, spanade och fortsatte nedöver ytterligare ett bra stycke. Desto längre kvällen framskred tilltog regnet allt mer. Vaken upphörde helt och på ytan syntes inte en slända.

 

Ifrån en av de djupare polerna löper en krabb grundström som i sig är uppdelad i flera markanta driftlinjer. Under dagtid är här antagligen för grunt för att hysa någon fisk, men i skydd av mörkret borde det vara en klassisk fiskeplats.
Efter en stunds väntan visar det sig att teorin stämmer, ett försiktigt vak i ena strömkanten ingjuter nytt hopp.

 

Vid liknande väder har en liten mörk, Irländsk våtfluga fungerat bra hemma i klubbåá. Jag brukar använda den som upphängare framför en March Brown eller en "Flymf". Men eftersom reglerna i Säveån inte tillåter att man fiskar med flera flugor så fick min Ballinderry Black sitta ensam.

 

På klassisk våtflugemanér kastar jag flugan uppströms och låter den därefter fritt driva med strömmen nedöver. Efter att den har passerat förbi min egen position lyfter jag långsamt spötoppen uppåt. Rörelsen gör att flugan stiger mot ytan likt en kläckande nattsländepuppa, något som brukar göra även en svårtrugad öring intresserad.

 

Efter några drifter så kom också det efterlängtade hugget. Precis då linbågen nedströms är på väg att sträckas ut så kommer den kraftiga stöten. Säveåns öring är känd för sin styrka och den här var inget undantag. Efter en lång dragkamp är det emellertid jag som tillslut vinner duellen. I från lampskenet syns en rejäl öringkropp blänka genom håvmaskorna. Den är vackert spolformad, mer guld än silver och täckt av stora röda prickar.

100614-2

Säveåns öring är välmående, ofta kort och grov.

Jag känner ytterligare ett par stötar i linan innan jag lyckades kroka kvällens andra rejäla fisk. Efter ytterligare en hygglig match mellan två starka viljor, en lyckad håvning och några blixtbilder i ösregn så kände jag mig nöjd. Det var dags att åka hem till Ulf och Eva och prata igenom kvällen, morgondagen och allt annat som ska hinnas med.

 

Nästa dag får vi fått kort på den övre sträckan, där jag känner mig betydligt mer bekväm. Jag har inte fiskat där så värst mycket förut, men sträckorna passar mig och jag trivs där. Karlssons hölja strax nedströms reningsverket hör till en av mina absoluta favoritplatser, möjligen kan Madisonriver i USA matcha den - men tusan vet?

 

Överallt finns spännande ståndplatser, under träden, längst kanterna, grundströmmarna mitt i ån eller i anslutning till någon av alla storstenar. Under förmiddagen syntes bara några enstaka Danicor på vattenytan, däremot fanns det gott om nattsländor. En av mina ljusa E-12or matchade både storlek och färg och fick därför äran att bli först. Under förmiddagen syntes inga vak alls ute i strömmen, men jag vet av tidigare erfarenhet att öringen ändå kan stiga till en torrfluga.

100614-3

Ljusa nattsländor motsvarande krokstorlek 12 svärmade.

Framför en av dom större stenarna, inte särskilt långt ut ifrån kanten bildas en tydlig blankfläck. Skymd av stenen såg jag aldrig då öringen gick upp och tog flugan. Men då tafsen plötsligt sträcktes upp ungefär som vid "Tjecknymffiske" förstod jag att något hade hänt. Vansinnigt hoppade den flera gånger ute i strömmen för att bli kvitt fluga och lina.
Jag lyckades dock hålla linan sträckt och behålla pressen till den hullinglösa kroken inne i fiskkäften. Några minuter senare var kampen vunnen och fisken kunde håvas. Jag vet inte vilken av resans öringar som gav mig mest lycka, men helt sant är att jag kände mig otroligt glad för denna vackra torrflugeöring.

 

Martin kämpade idogt i mer än två timmar med att försöka lura ett par av Prästgårdshöljans vakande storöringar. Men fastän att dom verkade ta det mesta i Danicaväg så vägrade dom ändå att ta Martins välfiskade imitationer. Martin har dock varit med förr och har alltid ett extra kort i rockärmen att ta till då nöden kräver. Skulle möjligen en stor Tidannymf även kunna fresta öringen i Säveån?

 

Vid nästa vak placerades nymfen någon meter uppströms, hugget var tveklöst. En storöring hade tagit och satte därefter Martin på verklig prövning. Det tog en stund och trots att fisken kom nära håven flera gånger så verkade den ändå aldrig vilja ge upp.
Tillslut gav den sig och Martin fick in den i håven. Öringen var i det närmaste perfekt, grov över ryggen, spolformad och med en otrolig färgprakt. Båda kände vi stor tacksamhet till vad fisket i Säveån hade gett.

100614-5

Martin med sin vackra nymföring.

I slutet av veckan fiskade jag och Niklas i Baltak. Vår förhoppning var att öringen skulle komma i gång och vaka framåt kvällen. Vid tiotiden svärmade den lilla dagsländan Caenis i otaliga mängder ovanför ytan, men ingen av öringarna verkade ta notis.
Luftfuktigheten var stor och regnet kändes aldrig långt borta och gissa vilken fluga som fungerade bäst- jo visst en Irländsk Ballinderry Black i stl 14.